Toppbild

Yrke: cirkusartist

Att välja cirkus som sitt yrke är kanske inte det vanligaste. Men drömmar är viktiga att lyssna till. Det gjorde Mikaela, aktuell i cirkuskompaniet Kaaos Kaamos och föreställningen Babel, Glöm.
Text Paulina Sokolow

Fortsätt läsa

Fem frågor och svar om Kaaos Kamos från Mikaela Valencia Veide

Var kommer ni ifrån?

Erik Glas och Johan Sjölund är från Umeå och började där uppe med eldkonst. Sedan flyttade de ner till Alby för att gå Cirkus Cirkörs gymnasium. Själv är jag uppvuxen i Bredäng och har gått Bredängsskolan. Jag bodde i Bredäng och Alby tills jag flyttade utomlands för att fortsätta mina studier.
Erika Ahola är från från Rovaniemi, Perry Rudolph är från Dresden. Anouck Le Roy är född i Bretagne men växte upp på en båt tillsammans med sina föräldrar och sin syster medan de korsade Atlanten.

Hur kom du själv in i cirkusen?

Jag gick Globala gymnasiet och satt i på biblioteket en kväll och skrev en rapport och insåg att det var väldigt tråkigt att sitta stilla framför en dator och analysera det andra gör. Dessutom insåg jag där och då att om mina studier ser ut så här, så kommer ju mitt arbete vara väldigt likt. Jag bestämde mig för att hitta en utbildning som gjorde mig lycklig. Som genom en magisk händelse pratade jag med en tjej som berättade om sina cirkusvänner som skulle ha slutföreställning. Hon tyckte att jag skulle komma och titta. Det gjorde jag och jag bestämde mig direkt: Det där vill jag göra! Självklart tänkte jag det bara som en hobby, något jag skulle kunna göra och samtidigt få mitt slutbetyg. Livet ville annorlunda och jag blev helt förälskad i cirkusvärlden och människorna i den. Så jag gick om tvåan, flyttade tillbaka mitt liv ut i förorten där jag alltid trivts bäst i och fick stå på händer och flyga i luften hela dagarna.

Om du ska beskriva Babel, Glöm med tre ord, vad väljer du då?

Gruppdynamik, tolerans och no-matter-what.

Beskriv hur livet som cirkusartist ser ut?

Ouff, svår fråga! Livet som cirkusartist är både helt fantastiskt befriande och uppfyllande samtidigt som det är svårt att hinna och orka allting. Den ekonomiska osäkerheten kan vara påfrestande. Jag kan inte tala för alla cirkusartister då alla har olika förutsättningar, bara för mig själv. Vi valde att gå vägen att skapa vårt eget kompani från scratch, utan några offentliga pengar (den biten kanske inte var så självvald). Det betyder att vi har gjort allt själva vilket innebär mycket arbete. Det slutar aldrig. Jag lär mig fortfarande att säga till mig själv: ”Nu räcker det. Sit down bitch, drink some tea!” Det har dock lett till att vi har bestämt allt, vi är vår egen chef. Vi bestämmer hur vi skapar och vad vi behåller. Det gör att jag verkligen älskar att spela vår föreställning och saknar den när vi inte har några gig. Det är en sann ära att leka, träna, se hur vi kan göra det bättre, roligare, högre och få kalla det sitt jobb. Det innebär även otroligt mycket resande vilket passar mig bra, jag har alltid gillat att se nya ställen. Det senaste året har det varit svårt att skapa sig ett hem eftersom vi aldrig är där!

Hur jobbade ni fram er föreställningen?

Vi började helt enkelt från oss själva, vår egen verklighet. Vi hade vår cirkusteknik som redan var ett sätt att relatera till varandra. Förutom det upptäckte vi snabbt att vi alla älskar att kramas, så då utgick vi från det. När sex cirkusartister kramas samtidigt med varandra kan mycket intressanta saker ske! Sen vill jag tillägga att vi skrattade mycket, larvade oss, pushade varandra positivt framåt, var sårbara framför varandra och fikade mycket i pauserna!

Text: Paulina Sokolow