Toppbild

Pojkstreck & gränsdragningar

Vi har ett nytt verk i utomhusgalleriet, och som så ofta är fallet så finns det en fin historia bakom det. Subtopias Sebrin Poli Afola har träffat männen bakom verket: Kenny och Lee som båda är uppväxta i Norsborg. Foto Kenny Bergander

Pojkstreck och gränsdragningar

Vi har ett nytt verk i utomhusgalleriet, och som så ofta är fallet så finns det en fin historia bakom det. Subtopias Sebrin Poli Afola har träffat männen bakom verket: Kenny och Lee. 

Kenny Bergander beskriver sig själv som mångsysslare som jobbar med surfing och events. Han är uppvuxen i Norsborg och har rest runt jorden ett par varv men bor numer i Stockholm med sin fru och en dotter.

Lee Spångberg är gammal graffitimålare, även han uppvuxen i Norsborg. Han har målat hela sitt liv och jobbat som kontaktperson och elevassistent på skolor. Men graffiti är den röda tråden, säger han.

Graffiti och tag: Brain About:Blank

Sebrin: Hur känner ni varandra?

Kenny: Det roliga är att mina brorsor hängde i Lees krets på 80-talet. Jag var sex år yngre, så jag var lillkillen i gängen och fick hänga med när de målade. Sen så träffades Lee och jag igen för ungefär ett år sen och började prata. Om gamla tider, gemensamma bekanta, roliga händelser från Norsborg, tragiska händelser från Norsborg, och vi märkte att vi har väldigt väldigt mycket gemensamt. Sen har vi egentligen bara fortsatt att träffas och börjat göra massa kreativa projekt. Jag är ingen graffitimålare. Jag tycker det är jättekul att rita och skissa. Att göra kreativa grejer. Men jag kommer egentligen inte från graffitivärlden. Jag har hoppat in i det nu när jag och Lee har börjat hänga. Målning på Subtopia är frukten av det. Har du varit ute och kollat på målningen?

Sebrin: Gud vad kul, så roligt att ni hittade tillbaka till det, till Subtopia, till den platsen. Vilken fin story. Ja, jag såg målningen. Den är väldigt färgglad, väldigt väldigt fin. Kan ni berätta lite mer om den. Hur kom ni på idén? Och vad är det för något?

Kenny: [skratt] Ja… Vi satt och snackade lite. Det här är ytan vi ska måla… Först var det dörren, sen tittade vi runt omkring. Vi tittade på lastkajen, sen började vi bara spåna iväg. Fast först tog det emot att åka ut dit, tråkigt väder och så här. Sen när vi var där och hade färgen och lite kaffe så drog det iväg och vi hade jättekul. Vi hängde där i sex-sju timmar.

Lee: Det är den här leken. Vi skrev ju Pojkstreck. Jag la upp det på Instagram och det första en gammal polare skrev var, “Det där är inget pojkstreck, det är för fan gubbstreck”.

[Alla skrattar]

Kenny: Och eftersom vi är från Botkyrka, vad är det man säger?  “Mer än lagom”?

Sebrin: Långt ifrån lagom.*

Kenny: Just det, Långt ifrån lagom! Så bestämde vi oss för att det här ska inte bli bara dörren, det ska bli hela ytan. Vi tog det så långt vi kunde, utan att gå över gränsen hoppas jag.

En man ligger usträckt på en grffitimålad lastkaj, Fott ovanifrån

Sebrin: Absolut! [skratt] Men en annan fråga, vad är det svåra med graffiti för er?

Lee: Det svåra är att växa upp med det. Att lära sig att förstå var gränserna går för vad som är vad. När jag var tonåring var det en lek, vi hade kul, klottrade i tunnelbanan. Sen blev det allvar och då började alla krigen mellan oss själva. Sen kom polisen in i det hela och vad som var lagligt och vad som var olagligt. Det finns ingen mall för var gränserna går, man måste lära sig själv var man drar sina egna gränser. Och det var det som var svårt. Men precis som i allting annat måste man lära sig att hitta sig själv i det. Så det har varit väldigt bra, väldigt sunt på ett sätt. Man har gjort misstag också, fast man har fortsatt. Det är det som är det roliga. När jag tittar tillbaks på det idag… det är 35 år… och jag målar fortfarande och den här tråden finns med på något sätt. Men när Kenny och jag pratar om gamla historier så märker man hur många människor som det har gått dåligt för. Det finns mörka sidor… men väldigt fina sidor också, det är dem man måste leva för.

En man sitter på huk på en grafittimålad lastkaj och och håller i en sprayburk.

Kenny och Lee arbetar just nu på med ett större projekt som handlar om att dokumentera en kulturvåg i Norsborg och Botkyrka 1970-90. Stadsdelen byggdes 1970-73, berättar Kenny. Någonstans 1977/78 så kom en musikexplosion, framförallt inom punken, som han säger inte riktigt har lyfts. Den var centrerad kring Kärsbyskolan som Kenny säger var minst lika stor som den mer kända vågen i Rågsved som Ebba Grön var en del. Den följdes av en explosion av graffiti som Lee var del av. Här menar de finns en bortglömd och intressant koppling mellan punken och graffitin.

Lee: Nittio procent av alla graffare då var gamla hårdrockare, dom blev mer och mer hiphop senare. Inget emot hiphopen, men det finns en annan ådra i punken och hur de visade upp sig själva genom att just spreja sina namn. Det finns en stark connection till graffitin, vilket jag tycker är intressant i det här projektet.

Håll ett öga öppet framöver för mer nyheter kring Kenny och Lees projekt.

*Långt ifrån lagom är Botkyrka kommuns slogan. Alla foton är tagna av Kenny Bergander