Du sällsynta juvel, du saltvattenspärla, vissa upptäcker dig, dom ler brett när dom först ser dig, osäkra, pratar om din prakt men hittar inte dom rätta orden, ger mina ögon en sannare bild?

Är mina språkliga tillgångar rikare? Inte någon annanstans.

Jag känner igen era påklistrade leenden därför att dom också är mina. Jag har vänner i Husby, jag har vänner i Bredäng, i Tensta, i Fruängen och Hässelby. I Rågsved och Hökarängen har jag vänner, i Bagarmossen om det räknas. Jag besöker dessa platser. Bor folk såhär, tänker jag då.

Längst ut på den röda tunnelbanelinjen, folk bodde här långt innan tunnelbanan. Min mellanstadielärare Gunilla fixade en skolklass i Mariestad för oss att brevväxla med. Vi skulle skriva varsitt presentationsbrev, skicka till dom och vänta på ett svar. Dom sa att det var många som ville svara på mitt, att brevet var uppskattat när det lästes upp för den andra klassen. Det fanns en Daniel också i deras klass och det avgjorde saken, han fick bli min brevvän. Hos dom fanns inga invandrare och hos oss fanns inte många svenskar. Allt det här visste vi och vad det berodde på. Svenskarna ville inte bo med oss, dom flyttade så fort dom fick chansen. Vi gjorde också en film som vi skickade, vi delades upp i grupper och valde olika teman att prata om. Jag minns inte om jag var utanför eller om jag bara inte gick igång på dom andras teman. Några ville prata om Hallunda centrum till exempel. Jag ville prata om vikingatiden, om att Norsborg hade många lämningar ifrån den. Vi gick bort mot vattnet där lämningarna fanns. Gunilla höll i kameran och vi kom tillsammans på vad jag kunde säga. Jag ställde mig framför en utav dom många gravkullarna, dom såg ut som vanliga kullar och kunde lätt misstas som sådana. Jag minns att det blåste och att jag fick rätta till luggen ofta och att man sen i filmen inte hörde så bra vad jag sa.

Historiebegreppet blommade i febertider och höll sig kvar som en fysisk åkomma eller deformation, en trasighet som lagar sig själv i vila och river upp sina hål vid minsta rörelse, också kartor ritades om. Folkets berättelse håller ihop nationen, och skapar söndring.

Jag kan förstå min upplevda historielöshet, idén om en människas historia kopplad till plats och min identitetskonflikt, som en konsekvens av hur kolonialismen beredde sin väg och avfärda den. Jag kan bepansra mig med tålmodighet. Jag kan bida min tid. Jag kan cykla eller springa bort blodtörsten, prata om den som blodsmak i munnen och pressade bantider. Ställa mina identiteter framför mig som soldater i en skyttegrupp, nyrakade, uppställda, färglösa i sina uttryck, dom väntar på min order, blinda inför allting annat, betrakta dom som likställda, bära dom på en lindansares balansstav, en bra dag är det inte mer än utmanande, kalla det mitt kors och föreställa mig alla som burit det innan mig. Konvertera min sorg, tolka den i metriska enheter, i kategorier som barnlängtan och husdrömmar och säga att jag bär på en känsla av att kärleken väntar mig runt hörnet. Jag kan hänvisa till politikens berättelse, dom hundra år som ger en grupp minoritetsstatus och berättigande till marken. Nu har vi varit här i femtio. Sanning och manipulation. Dissekera orden och lappa jeansen. Minnas när det föreslogs att vi skulle flytta till Södertälje för att slippa farsan och hans släkt och komma närmare mammas, jag var tolv och sist att övertygas. “Jag vet ju inget om Södertäljes historia”, var mitt svar och vi blev kvar.

Jag tänkte erövra en plats åt gången. Tidigt erövrade jag min första långa löprunda. Jag gjorde i unga år dåliga tider på 60 meter och bestämde därför att det var bättre att kunna springa långt. Fast än jag å det uppenbaraste är byggd explosiv, hann jag bli vuxen innan jag insåg det. Mina muskler är bulliga, särskilt ben bygger jag lätt, jag betraktade dom som långa och sega. Var det rent av mera svenskt? Från där vi bodde på Friggs väg sprang jag mot Janos livs, bort mot S:t Georgis Kyrka, vänster parallellt med Borgvägen, förbi radhusen, längs med ängen vid Hallunda gård mot den lilla grusplanen, ner mot vattnet, sen längs med vattnet mot gamla Norsborg, full fart uppför mördarbacken, ingen vila och nya tag, få upp farten igen på raksträckan, akta rötter och vattenpölar, i skymning en utmaning något skrämmande, det närmaste vildmark jag kom, vem skulle höra mina skrik om något hände mig? Skogen var synonym med fara för min mammas generation, Lasermannen en del av min uppväxt, Viktoria som gick i min klass men sen fick byta skola, hennes pappa var ett av hans offer. Zick zack mellan gravhögarna, ibland sprang jag upp och ner för dom som på en hinderbana men ursäktade mig alltid inför Gud och dom vilande. En herrgård, ett omgjort stall, gamla kanoner riktade ut mot vattnet, ett lusthus, en fyr, en tennisbana med ett täckt, högt staket och låst dörr. Jag sprang och jag sprang, utan stafettpinne men med allt starkare ben, jag skulle göra min del så bra jag kunde och stå redo när uppgiften uppenbarade sig. Vidare, runda Vattenverket, det förser halva Stockholm med vatten, upprepade jag stolt. Vid Norsborgs IP och dom västligaste höghusen, Tors väg, Odens och Balders, alla hyreshöghus har fornnordiska Gudanamn och kanske menade man nånting med det, kunde jag egentligen fortsätta rakt ytterligare nån kilometer, förbi Norsborgs Centrum och snart vara hemma, istället tog jag vänster, förbi kolonilotterna och höger mot Tornberget, avslutade med att springa upp och ner för det tre gånger, ibland sammanlagt sex gånger om jag varvade med att istället springa ner på motsatta sida berget och göra utfall uppför på tillbakavägen. Stora biceps och magrutor var fåfänga men starka ben och en stark rygg skulle ta mig långt.

När jag sen åtog mig att erövra fler platser, förvirrades jag. Vi turnerade och kollade alltid bostadspriser vart vi än kom, gitarristen och jag. Men hur skulle jag hitta min historia i Uddevalla eller Simrishamn?

Vid 24 års ålder längtade jag tillbaka, till mitt folk och till min kyrka. Till mig själv. Till stillheten och dom egna formuleringarna, dom egna övertygelserna. Jag hade en tjej, men hon var svensk, en stor kärlek, sex dagar i veckan och på den sjunde vilade jag.

När jag åker hem till mamma och svänger av motorvägen mot Norsborg, är det första som möter mig S:t Petrus och Paulus kyrka, den vi byggt för egna pengar och hela folket bidrog, alla familjer i relation till sin ekonomiska rörelsefrihet. Jag gör korstecknet och tackar Gud för allt jag har givits och påminns om att jag är hemma. Vid tiden för insamling till kyrkobygget fick jag mitt första stipendium, utfärdat i Lasse Lindroths minne. Det gjorde att vår familj kunde bidra som dom mer bemedlade. Jag vet inte vad han hade tyckt om det.

Jag har i dagarna köpt en ny bil, efter alla skrotbilar och mindervärdeskomplex, en fyrhjulsdriven Audi som bara gått 3100 mil med pigg motor som ändå är snål. Den är röd, det finns folk som har åsikter om sånt också. Den var dyr, löjligt hur kul den är att köra. På nåt sätt måste man tala om för sig själv att man är bra, att man gjort bra saker för sig själv och för andra. Josefina, en tjej som jag gick ettan till nian med, hennes pappa går i samma kyrka som jag. Vi sprang på varandra i söndags, han kallade min mustasch för hjältens, översatte från syrianska och berättade att dom största “gabore” färgade sina mustascher röda. Hur gammal måste jag bli innan jag kan göra det, frågade jag skämtsamt. Du är redan en hjälte, svarade han med det vänligaste allvaret. Det var det största och mest alldagliga. I min fars ställe. Jag kommer minnas det länge. Jag ska också bli pappa en dag och vänlig.

/ Daniel Boyacioglu, 2017

Det här är en text ur senaste Magasin Subtopia, nummer 10, som getts ut en gång om året. Magasinet kom ut den 1 juni 2017.