Metta Akerholm Gardell

"Mitt första jobb som 16-åring var på en liten biograf i Norge som idag är en kommersiell popcornindustri. Där, tillsammans med ett gäng kompisar, påbörjades min filmutbildning." Magasin Subtopia träffar dokumentärfilmaren Mette Aakerholm Gardell.

Foto Märta Thisner

– Mitt första jobb som 16-åring var på en liten biograf i Norge som idag är en kommersiell popcornindustri. Då visades uteslutande smalfilm och jag såg allt. Där, tillsammans med ett gäng kompisar, påbörjades min filmutbildning. Vi såg och snackade film nätterna igenom. Alla jobbar inom filmvärlden i dag.

Var det dokumentärfilmspåret som gällde från dag ett?

– Nej, jag kommer från featurejournalistiken som jag blev insugen i först, ofrivilligt och väldigt tidigt. Jag var redaktionschef för ett modemagasin och blev sen headhuntad av norsk TV som programledare för en serie resedokumentärer där vi tog med människor tillbaka till deras ursprungsländer. Under två års tid befann jag mig konstant på resande fot. Fantastiskt men väldigt krävande och ingen tid till fördjupning.

När väcktes intresset för regi?

– Under inspelningen av reseprogrammet. Men jag har alltid varit galen, intresserad och nyfiken på andra människor och varför vi gör och handlar som vi gör. Efter TV längtade jag efter ett annat format med längre processer och bestämde mig för att utbilda mig inom dokumentärfilm och gick en skola i Norge.

Vilka var kontrasterna från TV-världen?

– Det dokumentära fick mig att förstå hur oerhört stark filmen är som media men också vilket ansvar som vilar på filmaren. Kameran fokuserar, koncentrerar och väljer. Antingen låser den människor eller öppnar upp. Ofta sätter den i gång rejäla processer. Om någon riktar en kamera mot en så kräver kameran något tillbaka. Den kan sätta igång väldigt starka saker men också fungera som ett vittne, någon som lyssnar, en tröst.

Kräver dokumentärfilm andra typer av verktyg jämfört med spelfilm?

– Genom flera filminspelningar har jag insett att jag inte har fått verktyg för att hantera de psykosociala aspekterna av en filmproduktion. Att jobba dokumentärt kräver ständiga förhandlingar om gränser. Ibland kunde jag känna att jag gick på för mycket, över mina egna och ibland andras gränser.

 Vad händer när man överträder sina egna och andras gränser?

– Jag blev väldigt engagerad men hade inte rätt verktyg för att må bra under den konstnärliga processen som krävde väldigt mycket. Jag bestämde mig för att skaffa de rätta verktygen och började en terapeututbildning i integrativ human terapi. Både för att ta ansvar, ta hand om mig själv och de fi a processerna, men också för att bli mer kreativ och lekfull.

Du har haft väldigt många järn i elden, vad gör du just nu?

– Jag regisserar en film med produktionsbolaget Mantaray Film. Driver Skaparvärket med personlig handledning och kurser och så är jag huvudlärare för ”Projektår i dokumentärfilm” initierad av Filmbasen och Brunnsvik Folkhögskola. Vi håller till här i Subtopiaklustret. Klassen består av elva filmare, vissa kommer från ”konsthållet”, några vill göra sin film nummer två och alla behöver de utmanas till utveckling och få stöd. De älskar att vara här i Subtopia och anade inte att platsen existerade förr. Utbildningen är i dagsläget ettårig men vi jobbar på att utveckla det.

Har du införlivat dina terapeutiska kunskaper även i dokumentärfilmsutbildningen?

– Det terapeutiska perspektivet finns med som inspiration, det bor i mig, men jag driver ingen terapi – terapi är behandling. Men gruppdynamik, kreativa tekniker, förhållningssätt, personlig stil, arbetsmetod, etik och moral är något vi arbetar med hela tiden tillsammans med historia och teori. Förutom det tar vi in gästföreläsare från olika håll som t.ex. fotografen Camilla Skagerström.

Vad är responsen från den svenska filmbranschen?

– Att inkludera den terapeutiska aspekten i det dokumentära berättandet är för mig självklart, men inte för alla. Terapi ses fortfarande som något som befinner sig i hemliga rum. Inte som en resurs. Men jag får otroligt god respons från många håll inom filmbranschen.

Går det att må bra samtidigt som man gör en tung dokumentär?

– Det är väldigt sällan som det inte uppstår en konflikt i en filmprocess. Framför eller bakom kameran. Vi människor står alltid inför utmaningar och hamnar ofta i konflikter som driver oss framåt, precis som i sagor och berättelser. Så det går inte att undvika men det går att på- verka hur arbetsprocessen ser ut, hur man själv och andra mår. Rätt verktyg kan hjälpa till att skapa ytterligare fördjupning utan att människor dräneras och far illa i processen, utan tvärtom, får en komplex, intressant och rik resa i det hela.

Ur Magasin Subtopia #7. Text Josefina Larsson.