Toppbild

Jimmy Rosenholm

Barfota utan strumpor och skor vandrar jag med dig - möt graffitkonstnären och konstpedagogen Jimmy Rosenholm och läs han berättelse om hur dyslexi blev en väg in i konsten.

Fortsätt läsa

Det är vårens första dag. Kyligt, men gnistrande vackert och det är dagen för Subtopias utomhusgalleri att få sitt nittonde verk. Det är konstnären Jimmy Rosenholm som målat ett verk invid trappan mellan oss och Cirkus Cirkör. Verket leder tankarna till det gamla Sverige och somriga visor och kodachrome-färger. ”Barfota utan strumpor och skor vandrar jag med dig” visar sig vara inspirerat av konstnärens egen dotter. Men för Jimmy blev vägen till harmoni inte alldeles rak.

Hur började du med konst?

Man ritar ju alltid som liten. Och jag minns att jag alltid haft en nyfikenhet och att utforska. En promenad på 15 min kunde ta flera timmar. Jag kan lätt försvinna in i tankar och fantasi. Titta inåt och på så viss få klara visuella bilder på näthinna. Men det avgörande blev när vi insåg att jag har dyslexi. Min mamma hade lite koll och jag fick diagnosen redan när jag var i sjuårsåldern. Jag fick gå med i olika specialpedagogiska program och då väcktes fascinationen för bokstäver och ord. Jag började rita bokstäver. Då var det någon som konstaterade: ”Men du ritar ju graffiti! På högstadiet kom jag in i den svängen på allvar. Jag började klottra och ”bomba”. Att vara ute på natten när alla sover. Till och med nattugglorna. Så blir hela staden som sin egen för en liten stund. Det var en så jävla härlig känsla. I början fattade jag inte vad jag höll på med. Jag tänkte inte att jag förstörde något eller att jag ens var arg på något. Det var bara själva frihetskänslan. För mig vart det hur cool som helst. Den känslan går inte att få idag. Man känner till allt hat och förakt och det är som satt inget som triggar mig.

Att låta en yta övergå från en färg till en annan var det som fascinerade. Det roliga var förändringen och stoltheten låg i att man hade gjort nått. Att måla på olika ytter gav också olika känslor. Att dra på plastmatta eller tyg ger olika känslor. Som att känna på en sten om den är len eller skrovlig. På gymnasiet kom jag i kontakt med oljemåleriet. Jag vill ta det klassiska oljemåleriet till graffitin. Blev det problem?
Jo, jag blev tagen av polisen en gång när jag bombat två toaletter i en sporthall. Jag hade gått in där och någon unge hade reagerat på att det höll på att bli alldeles svart där inne eftersom jag målat över med svart överallt. Eftersom jag var minderårig blev påföljden att jag fick måla om toaletterna och skruva ihop några bänkarna tillsammans med en vaktmästare. En sorts samhällstjänst. Morsan blev inte arg, utan mer intresserad av kulturen. Men hon var rädd för att jag skulle komma i kontakt med droger. Eftersom graffiti var förbjudet blir det att man automatiskt hamnar på baksidan. Och där kan man göra vad man vill. Det vi inte ser bry vi oss inte så mycket om. Men jag fortsatte helt enkelt med graffitin. Det offentliga rummet vart helt enkelt det enda stället jag kunde måla på. För någon annanstans var man inte hemma. Jag gick på några kurser och besökte lokala konstföreningar. Men det vart aldrig riktigt samma känsla och energi. Folk fatta inte och inte jag heller då. Och det funkar inte i verkligheten. Att man kunde plugga konst fattade jag långt senare.

Vad gör du annars nu?

Nu går jag på Nyckelviksskolan. Där utbildar jag mig till hantverkspedagog i trä, metall, lera‚ måleri och textil. I det yrket handlar det mycket om socialt arbete. Berätta om ditt nya verk!
Det är ett minne från min pappaledighet. Vi gick i skogen, jag och min dotter, och så hittade vi smultron på Roslagsleden. Men motivet är också valt för att inspirera till nyfikenhet. Att se sig om och att våga utforska.

Brukar du dina motiv vara idylliska, som här?

Ja, faktiskt, på senare tid. Sen jag fick min dotter har det blivit så. Dom finna och lyckliga stunder man upplever med henne är så starka. Så för mig som målar livsbejakande. Så blir det svårt att inte ta med det. Jag tänker att jag blir glad av att måla, så jag målar glatt. Det blir ofta motiv från skärgården där jag bor. Det är en stämning som finns där. En atmosfär, den är större och öppnare även om det är tomt.

Vad tyckte du om att komma till en förort?

Det känns som hemma. Tryggt och härligt här också. Jag är uppvuxen i Åkersberga så jag är van vid förorter.

Och platsen du valde?

Jag tyckte om den för att miljön finns på andra liknande ställen. Det blev ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut i trappnedgångar, ner till gångtunnlar.

Livet som graffiti-konstnär, hur skulle det kunna förbättras eller underlättas?

Det skulle finnas mer tillgång till konstskolor, fler öppna väggar. Kanske även curerade väggar, för att motivera till nästa steg och där verken får sitta längre. Graffiti är ett så roligt sätt att förändra närmiljön. Nästa steg skulle bli att göra permanenta målningar, som offentliga uppdrag. Det behövs fler konstskolor för att folk ska förstå att det finns och det ska finnas närmare.

 

Text: Paulina Sokolow