Toppbild

Intervju med Natalia Wrighed

"När man dansar med bandet o snurrar så ser det ut som en ros. Det låter romantiskt. Det är dansmönstret som bandet gör i luften. Det var barnen som uppfann vår konstinriktning." Här är intervjun med Natalia Wrighed, grundare av Vackra rosen.
Fotografier av Ejah Martinsson

Fortsätt läsa

I snart tjugo år har hon gett (mest) flickor det hon själv fick som barn och som format henne till den hon är. ”Den största gåvan” som hon själv säger: Att få högkvalitativ undervisning i balett och gymnastik. Jubiléet firas bland annat med en fotoutställning, som nu visas i Subtopia, Alby.

Var kommer du ifrån?
När jag var tjugo år kom jag till Sverige. Jag föddes och växte upp i en stad i Sibirien på den tiden då Ryssland var Sovjetunionen och även om det var tufft på många sätt så fick barnen fantastiska förutsättningar jämfört med i Sverige. Bland annat fick alla chansen att lära sig balett, en av de bästa och viktigaste sakerna i mitt liv. Det och gymnastik. Om man började med något i Ryssland, så gjorde man det ordentligt och det var gratis! När jag var 16 år blev jag så kallad Mästarinna i rytmisk gymnastik, det var en stor ära och uttagningen gällde hela landet. Det var förstås hårt jobb, fem timmar om dagen, varje dag.

Började du undervisa i balett direkt när du kom till Sverige?
Jag hamnade i Skåne och där tränade jag flickor i gymnastik och balett. Det var där jag insåg att det var en bra kombination som tillåter fler olika nivåer och talanger. Så småningom flyttade jag till Stockholm, till Fittja och där startade jag och Galina Albrechtson en balett- och gymnastikskola 1998. Sedan tillkom pianisten Julia Wierzynska.

Och nu är ni här i Subtopia!
I tre år var vi i Fittjaskolan, sedan blev lokalerna för små och genom mitt engagemang som fritidspolitiker så fick jag höra talas om Subtopia med sin fina danssal. Då, 2003, flyttade vi direkt. Sedan upptäckte vi även Tumba där vi finns också.

Hur många elever är det nu?
Jag har åttio elever inskrivna och de är mellan 3 och 19 år. Vi har även en Prima ballerina, Marita Weinrank, från Estland. Hon är vår konstnärliga beskyddare och kommer hit ibland och sätter ihop vår repertoar. Barnen älskar henne och hon är vacker och entusiastisk. Hon undervisade också en elev med downs syndrom. En riktig prinsessa.

Vad är din vision som danspedagog?
Utgångspunkten är att barnen ska få minst så mycket som jag fick, helst mer. Annars ger vi inte det vi ska! Vi investerar i dräkter, redskap, uppsättningar. Det är inte en livsstil – det är livet! Det kan du skriva. För mig är det så viktigt med ett aktivt konstutövande för barn i vårt område. Mötet med den stora konsten. På tjugo år har tyvärr inget annat tillkommit.

Varför heter det Vackra Rosen och vad är speciellt med den?
När man dansar med bandet o snurrar så ser det ut som en ros. Det låter romantiskt. Det är dansmönstret som bandet gör i luften. Det var barnen som uppfann vår konstinriktning. Att man blandar rytmisk gymnastik och balett. Det var en flicka, jag minns inte hennes namn. Det var hon som satte ihop det till en dans, alldeles själv. Plötsligt gjorde hon det bara och jag minns att jag bad min kollega att stanna efter lektionen. ”Vänta! Vi sätter in bandet i den svåra koreografin!”. Den dagen föddes redskapsbaletten, den finns fortfarande inte i hela världen. Barnen tycker inte att det är komplicerat. För dem är det naturligt.