Toppbild

Caro Pepe – street artist från Berlin

Vi träffade Caro Pepe när hon skapade sitt verk i Subtopias utomhusgalleri.
"När jag målade den här tänkte jag mycket på hur mycket jag rest, hur många platser jag besökt och bär runt på och att jag till slut blandar ihop alla platser."
Intervju William Sjögren, foto Paulina Sokolow

Fortsätt läsa

Vem är du?

Jag heter Caro Pepe, jag är gatukonstnär, född i Argentina men bor i Berlin. Nu är jag här i Stockholm för en separatutställning på Scarlett Gallery. Det är galleristen Anthony Hill som bjöd mig hit, både för utställning och att skapa ett verk för Subtopia. Jag är mycket nöjd med verket, det blev en stark helhet.

Hur kom du på din karaktär som är ditt tema?

Jag tror att idén föddes i samband flyttade tillbaka från Spanien till Argentina. Jag beslöt mig att åka tillbaka till Buenos Aires. En månad efter att jag varit där var det en sömnlös natt. Jag tog lite papper och pennor och började teckna. Det blev basen för den karaktär jag har än idag. Ett stort huvud, mycket liten kropp och med riktigt stora ögon. Det var första gången. Det kan ha haft att göra med att jag liksom flyttade hem igen.

Vem är personen på dina bilder?

Det är mitt alter ego. Hon personifierar mina känslor för saker och ting. Hon säger saker som jag inte kan eller vågar säga, mitt sätt att kommunicera fullt ut. Hon vågar det som jag inte vågar. Samtidigt tänker jag att hon skörare än jag. När jag hör en berättelse eller bevittnar något, så kan hon också vara den som uttrycker min åsikt om i frågan. Min parallella personlighet.

Foto Kristina Lindqvist. Verket kan ses i Subtopias utomhusgalleri.

 

Varför har hon bara ett öga?

Grejen med det här ögat är att jag en dag insåg att jag, och förresten vi alla, nästan bara lyckas ta in ett perspektiv i taget av verkligheten. Vi gör selektiva val. Genom det här begränsade perspektivet konstruerar du hela din egen verklighet. När jag insåg det tänkte jag: Nu tar jag bort ett öga. Åtminstone till den dag jag känner att jag kan ta in hela bilden. Fast det tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna.

Vart mer hittar man dina verk?

Många platser! Jag har rest mycket i Europa, Schweiz, Italien, Tyskland och numera i Sverige! Frankrike, England, Polen, Tokyo, Latinamerika, Paraguay, Argentina i många städer, USA, New York. I New York är det i Brooklyn, på Myrtle avenue, men numret minns jag inte, det är i Bushwick.

Hur började du som streetkonstnär?

Det var en tillfällighet. Jag åkte till Berlin som turist första gången. Jag ogillade tanken på att vara turist. Så jag tänkte att jag kanske skulle ta en kurs – i konst? Jag hade tidigare målat i ateljé, men alla jag träffade i Berlin var gatukonstnärer. De uppmanade mig genast, ”Kom och måla med oss!. Titta, här är en vägg som du kan måla”. På den tiden fanns det en berömd byggnad där. Kunsthaus Tacheles. Och det gjorde jag. Utan att egentligen veta vad jag gjorde. Jag trodde att det skulle bli enkelt, men det tog mig en vecka, fast det inte ens var en särskilt stor bild. Efter det kom folk fram till mig och fråga om jag ville haka på till ytterligare en annan plats. Visst, sa jag. Då kände jag: Det här vill jag fortsätta med! Känslan av att få ta plats och utruycka sig stort! Det gick inte att gå tillbaka till ateljén helt enkelt. Det här hände för ungefär fem år sedan.

Vilka verktyg använder du när du målar?

Mest använder jag rollers och stora penslar. Utomhusväggfärg som jag sedan kompletterar med sprayfärg, mot slutet för att förstärka ljus och skuggor.

Händer det att du jobbar du ihop med andra?

Ja, ofta! Särskilt med konstnärerna i Berlin, där jag bor. Vi gör det som lördagsnöje då vi experimenterar och övar tillsammans. Numera jobbar jag ganska ofta med en som heter HH. Det är också min livspartner, vi gör mycket ihop. Men också med flera andra.

Vilken skulle vara din drömplats att täcka med ditt konstverk?

Hm, det har jag faktiskt aldrig tänkt på. Varje gång jag ser en stor fin vägg. Nä, jag drömmer inte. Hittar jag något så ser jag till att få måla där. Skaffar mig tillstånd, snackar med folk. Men visst. Vissa platser är bättre för ens karriär och sånt och exponering. Men nä, jag vet inte.

Berätta något om det nya verket!

När jag målade den här tänkte jag mycket på hur mycket jag rest, hur många platser jag besökt och bär runt på och att jag till slut blandar ihop alla platser. Hon rör sig framåt med håret fladdrande och bär på alla dessa miljöer och erfarenheter som blivit en del av mig. Och så gillar jag verkligen den här platsen, Subtopia!

Hur är det att vara gatukonstnär?

Grejen är den att jag verkligen gillar den här livsstilen. Fast jag vet ju ingen annan. Resandet, mötena, det sociala det konstnärliga. För mig är det det bästa av två världar! Jag är kär i detta och kan inte tänka mig något annat. Ett fritt liv.

Hur kändes det att måla? Det var ju en mycket vacker novemberdag.

När jag målar tänker jag inte på något annat. Det är som en meditation. Ibland kan det till och med vara smärtsamt att bryta den här känslan och återgå till verkligheten.