Filmavtalet är dött, länge leve den statliga filmpolitiken!
Igår meddelades att det finns ett färdigt förslag till ett nytt filmavtal. Avtalet är ännu hemligt men det man meddelat är att bredbandsbolagen uteslutits. (Även om en mer rimlig formulering torde vara att avtalsmakarna misslyckats med att få med bredbandsleverantörerna i den stora branschuppgörelsen.) Sveriges Film- och TV-producenter meddelade då att de inte avser att ställa sig bakom det nya avtalet. De regionala filmcentrumen tänker inte heller skriva under.
”Ett nytt filmavtal verkar alltså ligga i spillror” skriver Fredrik Söderling i Dagens Nyheter. Det låter ju deppigt, eller?
Det kan ju kännas lite skrämmande att vi återigen kommer att stå utan ett filmavtal eftersom det från officiellt håll inte sagts vad som är alternativet.
Men det har det.
Även om det kommit ur mungipan…
Erik Kristow är kulturministerns sakkunnige i filmfrågor och har representerat regeringen i ett flertal paneldebatter utan att något sagts om ett alternativ till ett filmavtal. Men under Stockholms filmfestival hände något. Vid ett frukostseminarium med rubriken ”Filmavtalet – en blick in i framtiden för den svenska filmen” berättade Erik Kristow att regeringen har två alternativ:
1. Breddat filmavtal
2. Helstatlig filmpolitik
Det var inte mycket publik och det var bara några som reagerade – en av dem var Anna Carlsson från Teaterförbundet. Två veckor senare publicerade DN Debatt ett tydligt krav från Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Sveriges filmregissörer och Oberoende filmares förbund: ”Låt staten ta ansvar för svensk film”.
Nu har regeringens första alternativ fallit och då återstår alternativ två. Filmavtalet ligger i spillror men aldrig har jag varit så hoppfull, och det är en rimlig utgångspunkt för de flesta, både filmare och medborgare (men kanske inte om man är ett medieföretag med biomonopol).
Den oro jag har är att detta är början på ytterligare ett långvarigt mellanläge med väntan, utdragna debatter med pokerspel och dolda intressen. Men det borde inte bli så. Regeringens egen utredare Mats Svegfors konstaterade ju, redan ett år efter att han börjat utreda att det var just en statlig filmpolitik som kunde svara upp mot de utmaningar och möjligheter som vi står inför.
I fallet med Svensk filmpolitik finns det ingen magisk fras som ögonblickligen kan överföra makten och härligheten från en konstruktion till en annan även om det kanske vore önskvärt. Men det är av största vikt att alla som jobbar med film nu får ett klart och tydligt uttalande som klargör att regeringen strukit sitt första alternativ och nu ansvarar för ett genomförande av det andra – en statlig filmpolitik.
Så om jag hoppas på något på Filmkonvent ’11 som inleds i Luleå imorgon så är det ett tydligt besked från regeringen.
Filmavtalet är dött – länge leve den statliga filmpolitiken!
Hur det ska fungera kan vi vänta med till efter årsskiftet.
