Author Archives: Kiki

I förra veckan besökte jag Cirko Center för Nycirkus i Helsingfors. Finska Cirkusinformationscentret arrangerade där ett seminarium om cirkusproduktion i Norden. Frågor som diskuterades var: Hur många cirkusproducenter finns det med relevanta kunskaper, vilken bakgrund och utbildning har de, och var arbetar de? Hur ser de mindre kompaniernas produktionsapparat ut? Är cirkusproduktion i Norden hållbar och fungerande?

Svaren på frågorna i våra respektive länder visste vi förvisso redan, och här hemma har det länge pratats om behovet av produktionskunskap i cirkusbranschen. Det var dock värdefullt att lyfta diskussionen till nordisk nivå, att konstatera situationen och diskutera problematiken tillsammans. Slutsatserna från seminariet kan ses som både nedslående och uppmuntrande, beroende på perspektiv (och läggning).

I de nordiska länderna finns ett fåtal cirkusproducenter med relevant kunskap i varje land, faktiskt inte mer än ca 10-15 personer per land.  De flesta av dessa arbetar i institutioner och större organisationer/kompanier. En knapp handfull arbetar för och med de mindre kompanierna, som därför lätt fastnar i en moment 22-situation: om man inte kan producera sig på ett bra sätt går det inte att få finansiering nog att skaffa sig kompetens (=en producent) som kan producera på ett bra sätt. Seminariet konstaterade att de små kompanierna därför lätt förblir små och instabila, så länge de inte tas under vingarna av någon större organisation – och då blir de istället beroende av en större organisations välvilja. Många mindre kompanier väljer att producera sitt eget arbete, de är vad vi på seminariet kallade ”artist-producenter” som ofta ägnar minst lika mycket tid åt att administrera sig som till att arbeta konstnärligt.

Intresset för cirkus ökar i Sverige och i Norden, det går tydligt att se: alltfler festivaler och scener programlägger svensk och internationell cirkus och det publika intresset tilltar i takt med att samtida cirkus når ut och låter sig upptäckas. I Sverige utbildas numera cirkusartister på högskolenivå. Intresset för svensk och nordisk cirkus är just nu enormt i Europa, och allra mest nyfikenhet riktas mot de unga kompanier som föds ur cirkusprogrammet på Dans och Cirkushögskolan. Men ingenstans utbildas eller byggs för infrastruktur för hållbar cirkusproduktion. Det fåtal scenkonstproducenter som idag utbildas på statliga utbildningar väljer inte cirkussektorn. För att branschen ska kunna växa på höjden och bredden, för att flera konstnärliga varianter av cirkus ska kunna skapas och överleva, för att den samtida cirkusen överhuvudtaget ska ha en reell möjlighet utvecklas till att bli en konstart att räkna med i Sverige och Norden, behövs flera cirkuskunniga producenter.

Det uppmuntrande perspektivet är att det här finns en utvecklingspotential och ett behov av kreativa idéer och projekt. Det skulle få fantastiska effekter om vi hade åtminstone några fler utvecklingshungriga producenter som jobbade för de fria kompanierna i Sverige. Vi behöver alltså visa för kulturproducenterna och producentstudenterna vilken dynamisk och attraktiv sektor detta är att arbeta i. Kanske skulle vi till och med kunna utbilda cirkusproducenter? Själv blev jag cirkusproducent av en slump. Jag stannade kvar i cirkusen för att här verkligen finns möjlighet att vara med och påverka utvecklingen av en hel konstform, här får jag jobba med hela Europa som mitt arbetsfält, här känner jag varje dag att min kunskap behövs och uppskattas, och här kompetensutvecklas jag ständigt.

En fråga som diskuterades i Helsingfors var att skapa ett forum för samtal och reflektion om cirkusproduktion i Norden. Det finska informationscentret har föreslagit att organisera ett nästa möte i Subtopia under Subcase i februari, vilket jag tycker låter som en utmärkt idé. Återkommer med info om den saken.

I förra veckan var jag gäst på Fira Tarrega-festivalen i Katalonien (Spanien, en timme väster om Barcelona). Det är en stor gatufestival som presenterar gatuteater, dans, musik och cirkus. Samtidigt är det en mötesplats för bokare från runt om i världen. (Bokare = person som har som jobb att boka och programlägga föreställningar på scener eller festivaler.) Festivalen är en kokande gryta av möten och diskussioner där samarbeten föds, projekt utvecklas, det köps och säljs och nätverkas hej vilt, information utbyts och kontakter knyts – samtidigt som man ser minst 5 föreställningar om dagen. Det är intensivt, inspirerande och produktivt.

Jag var där av flera orsaker. En är att Subtopia för en diskussion med Fira Tarrega om framtida samarbeten och utbyten (vilket jag är väldigt nöjd över!), och det var också därför jag bjöds dit. En annan viktig anledning var att sprida information om nästa års Subcase till exakt rätt målgrupp. En tredje var att ha ett antal möten med Subtopias internationella projektpartners i CASCAS, som alla var där för att utvärdera vårt arbete hittills och diskutera projektets framtid. Och så var jag förstås där för att se föreställningar!

Särskilt otroligt roligt var det att få se de kära fina Balagans på festivalen! De var med i den stora öppningsföreställningen, och jag kände mig så himla glad och stolt där jag stod i den mångtusenhövdade publiken. De spelade också sin nya föreställning Circumstances i festivalprogrammet, och publiken gick fullständigt berzerk i stående ovationer på slutet. (För er som kanske inte vet så är Balagans ett kompani som föddes på cirkusprogrammet på Dans och Cirkushögskolan i Stockholm. De gick ut skolan våren 2010, och nu turnerar de runt Europa; de är redan bokade fram till september nästa år!)

En annan kul grej var att jag blev intervjuad av Spaniens största dagstidning. På franska lyckades jag faktiskt klämma ur mig vad Subtopia är och varför jag var där. Länk kommer….

Hola!