Igår meddelades att det finns ett färdigt förslag till ett nytt filmavtal. Avtalet är ännu hemligt men det man meddelat är att bredbandsbolagen uteslutits. (Även om en mer rimlig formulering torde vara att avtalsmakarna misslyckats med att få med bredbandsleverantörerna i den stora branschuppgörelsen.) Sveriges Film- och TV-producenter meddelade då att de inte avser att ställa sig bakom det nya avtalet. De regionala filmcentrumen tänker inte heller skriva under.

”Ett nytt filmavtal verkar alltså ligga i spillror” skriver Fredrik Söderling i Dagens Nyheter. Det låter ju deppigt, eller?

Det kan ju kännas lite skrämmande att vi återigen kommer att stå utan ett filmavtal eftersom det från officiellt håll inte sagts vad som är alternativet.

Men det har det.

Även om det kommit ur mungipan…

Erik Kristow är kulturministerns sakkunnige i filmfrågor och har representerat regeringen i ett flertal paneldebatter utan att något sagts om ett alternativ till ett filmavtal. Men under Stockholms filmfestival hände något. Vid ett frukostseminarium med rubriken ”Filmavtalet – en blick in i framtiden för den svenska filmen” berättade Erik Kristow att regeringen har två alternativ:

1. Breddat filmavtal
2. Helstatlig filmpolitik

Det var inte mycket publik och det var bara några som reagerade – en av dem var Anna Carlsson från Teaterförbundet. Två veckor senare publicerade DN Debatt ett tydligt krav från Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Sveriges filmregissörer och Oberoende filmares förbund: ”Låt staten ta ansvar för svensk film”.

Nu har regeringens första alternativ fallit och då återstår alternativ två. Filmavtalet ligger i spillror men aldrig har jag varit så hoppfull, och det är en rimlig utgångspunkt för de flesta, både filmare och medborgare (men kanske inte om man är ett medieföretag med biomonopol).

Den oro jag har är att detta är början på ytterligare ett långvarigt mellanläge med väntan, utdragna debatter med pokerspel och dolda intressen. Men det borde inte bli så. Regeringens egen utredare Mats Svegfors konstaterade ju, redan ett år efter att han börjat utreda att det var just en statlig filmpolitik som kunde svara upp mot de utmaningar och möjligheter som vi står inför.

I Storbritannien och Frankrike och flera av de andra gamla monarkierna användes frasen ”Kungen är död, länge leve kungen” för att berätta att monarken dött men att tronföljaren ögonblickligen tagit hans plats. Syftet var att undvika oro, ifrågasättande av successionsordningen och långa perioder av interimstyre.

I fallet med Svensk filmpolitik finns det ingen magisk fras som ögonblickligen kan överföra makten och härligheten från en konstruktion till en annan även om det kanske vore önskvärt. Men det är av största vikt att alla som jobbar med film nu får ett klart och tydligt uttalande som klargör att regeringen strukit sitt första alternativ och nu ansvarar för ett genomförande av det andra – en statlig filmpolitik.

Så om jag hoppas på något på Filmkonvent ’11 som inleds i Luleå imorgon så är det ett tydligt besked från regeringen.

Filmavtalet är dött – länge leve den statliga filmpolitiken!

Hur det ska fungera kan vi vänta med till efter årsskiftet.

I förra veckan besökte jag Cirko Center för Nycirkus i Helsingfors. Finska Cirkusinformationscentret arrangerade där ett seminarium om cirkusproduktion i Norden. Frågor som diskuterades var: Hur många cirkusproducenter finns det med relevanta kunskaper, vilken bakgrund och utbildning har de, och var arbetar de? Hur ser de mindre kompaniernas produktionsapparat ut? Är cirkusproduktion i Norden hållbar och fungerande?

Svaren på frågorna i våra respektive länder visste vi förvisso redan, och här hemma har det länge pratats om behovet av produktionskunskap i cirkusbranschen. Det var dock värdefullt att lyfta diskussionen till nordisk nivå, att konstatera situationen och diskutera problematiken tillsammans. Slutsatserna från seminariet kan ses som både nedslående och uppmuntrande, beroende på perspektiv (och läggning).

I de nordiska länderna finns ett fåtal cirkusproducenter med relevant kunskap i varje land, faktiskt inte mer än ca 10-15 personer per land.  De flesta av dessa arbetar i institutioner och större organisationer/kompanier. En knapp handfull arbetar för och med de mindre kompanierna, som därför lätt fastnar i en moment 22-situation: om man inte kan producera sig på ett bra sätt går det inte att få finansiering nog att skaffa sig kompetens (=en producent) som kan producera på ett bra sätt. Seminariet konstaterade att de små kompanierna därför lätt förblir små och instabila, så länge de inte tas under vingarna av någon större organisation – och då blir de istället beroende av en större organisations välvilja. Många mindre kompanier väljer att producera sitt eget arbete, de är vad vi på seminariet kallade ”artist-producenter” som ofta ägnar minst lika mycket tid åt att administrera sig som till att arbeta konstnärligt.

Intresset för cirkus ökar i Sverige och i Norden, det går tydligt att se: alltfler festivaler och scener programlägger svensk och internationell cirkus och det publika intresset tilltar i takt med att samtida cirkus når ut och låter sig upptäckas. I Sverige utbildas numera cirkusartister på högskolenivå. Intresset för svensk och nordisk cirkus är just nu enormt i Europa, och allra mest nyfikenhet riktas mot de unga kompanier som föds ur cirkusprogrammet på Dans och Cirkushögskolan. Men ingenstans utbildas eller byggs för infrastruktur för hållbar cirkusproduktion. Det fåtal scenkonstproducenter som idag utbildas på statliga utbildningar väljer inte cirkussektorn. För att branschen ska kunna växa på höjden och bredden, för att flera konstnärliga varianter av cirkus ska kunna skapas och överleva, för att den samtida cirkusen överhuvudtaget ska ha en reell möjlighet utvecklas till att bli en konstart att räkna med i Sverige och Norden, behövs flera cirkuskunniga producenter.

Det uppmuntrande perspektivet är att det här finns en utvecklingspotential och ett behov av kreativa idéer och projekt. Det skulle få fantastiska effekter om vi hade åtminstone några fler utvecklingshungriga producenter som jobbade för de fria kompanierna i Sverige. Vi behöver alltså visa för kulturproducenterna och producentstudenterna vilken dynamisk och attraktiv sektor detta är att arbeta i. Kanske skulle vi till och med kunna utbilda cirkusproducenter? Själv blev jag cirkusproducent av en slump. Jag stannade kvar i cirkusen för att här verkligen finns möjlighet att vara med och påverka utvecklingen av en hel konstform, här får jag jobba med hela Europa som mitt arbetsfält, här känner jag varje dag att min kunskap behövs och uppskattas, och här kompetensutvecklas jag ständigt.

En fråga som diskuterades i Helsingfors var att skapa ett forum för samtal och reflektion om cirkusproduktion i Norden. Det finska informationscentret har föreslagit att organisera ett nästa möte i Subtopia under Subcase i februari, vilket jag tycker låter som en utmärkt idé. Återkommer med info om den saken.